Det är kris i tidningsranchen. Tidningarna rationaliserar och
många journalister får sparken. Somliga tror att det här innebär
ett hot mot demokratin. Det tror inte jag. Det är onödigt med
hundratals journalister som skriver samma sak. Till exempel, under
den senaste ubåtsjakten var det ingen journalist som ifrågasatte
trovärdigheten i marinens uppgifter. Alla lät marinofficerare,
försvarsanalytiker och NATO förespråkare anklaga Ryssland, utan
att presentera några som helst bevis. Hur är det möjligt? Inte en
enda journalist ställde frågan: Hur vet ni att det är Ryssarna som
är här? Alla dessa artiklar som publicerades hade inget annat syfte
än att föra fram marinens önskemål om mera pengar och att vi
skall överge vår neutralitetspolitik. Det hade räckt bra med en eller högst en handfull journalister för att föra fram det budskapet. Deras
artiklar skulle sedan kunna publiceras i alla tidningar. Det skulle
bli mycket enklare och billigare så.
Naturligtvis måste regeringen säga att de har fullt förtroende
för marinen. Det skulle ju låta märkligt annars. Men många av oss
som inte behöver hålla färgen och som följde med i debatterna om
åttiotalets ubåtskränkningar är mycket skeptiska. Marinen
intrigerade och ljög då. Varför ska vi tro på dem nu?
Av alla misstänkta ubåtskränkningar mellan 1981 och 1994 anses
numera bara fyra vara verifierade, varav U-137 utanför Karlskrona är
en av dem. U-137 kom farande, i ytläge, med dånande motorer och
gick på grund. Vid de andra kränkningarna har det inte gått att
verifiera var ubåtarna kom ifrån men mycket tyder på att de kom
från NATO. Svenska marinen övade nämligen i hemlighet ubåtsförsvar
tillsammans med NATO. Se Uppdrag Granskning, ”Ubåtar, lögner och
ljudband” från 2007-10-03 och ”Nyckeln till Hårsfjärden”
2008-06-11.
https://www.youtube.com/watch?v=8Gyi8WTHXAM
https://www.youtube.com/watch?v=94TNy3SjEA0
