I Sverigedemokraternas
valmanskår finns en stark överrepresentation av män, LO-anslutna,
socialbidragstagare, pensionärer, sjukpensionärer, lågutbildade
och arbetslösa, skriver Jan Guillou. (AB 16-08-21) Det här är inte
hans åsikt, det här är vetenskapliga fakta, skriver han. Men han
funderar inte över vad denna överrepresentation kan bero på. Jag
tror så här:
Under slutet av 1960-talet
och början av 1970-talet blev många medelklassungdomar plötsligt vänstervridna. Till och med en del överklassungdomar började
predika om proletariatets diktatur. 10 år senare hade de flesta
övergett sina ungdomsgriller och hittat tillbaka till sitt
borgerliga ursprung. Men inte alla. Några höll fast vid ett
vänsterperspektiv men övergav de mest extrema revolutionsidéerna och formade
en ny, snäll, mjukisvänster.
Vänsterpartiet och dess
väljarbas består till stor del av den här sortens snälla och
kulturintresserade småborgare. De klagar på att Sverige inte tar
emot fler flyktingar. De vill hjälpa dem som har det svårt:
muslimer, EU-migranter och sexuella minoriteter.
Obildade
LO-medlemmar, sjukpensionärer och socialbidragstagare känner sig
inte hemma bland dessa snälla medelklassmänniskor som har sitt på
det torra. Samma tendens ser vi över hela Europa; Arbetarklassen kan inte identifiera sig med vänstern. En stor del av
rösterna på extremhögern är proteströster eftersom även
Socialdemokraterna sedan många år har fokuserat på medelklassen.
Men alla människor är inte medelklassmänniskor.
