Ett fredsparti

Under 1970-talet började miljöfrågorna diskuteras allt intensivare. Miljöpartiet bildades 1981. Idag hänger Miljöpartiet på gärsgårn men alla partier har blivit medvetna om klimat och miljöfrågornas betydelse. Nu är det en fredsrörelse vi behöver och ett fredsparti. Läget är akut. Miljöfrågorna är meningslösa om jorden förintas i ett kärnvapenkrig.

USA och Storbritannien satsar enorma belopp på att utveckla nya effektivare kärnvapen. Ryssland och Kina vill naturligtvis inte hamna på efterkälken. Avtalen om rustningsbegränsningar har sagts upp. Den offentliga debatten har helt tagits över av militärer och tankesmedjor som finansieras av vapenindustrin. Ryssarna kallar västerländska åsikter för propaganda, och västerländska medier kallar ryssarnas åsikter för desinformation. Ryssarna är rädda för vad Biden och NATO ska hitta på och västvärlden är rädda för Putin. Judarna är rädda för palestinierna och palestinierna är rädda för judarna. Och alla har skäl för sin oro.

Alltfler börjar förstå att vi måste göra någonting åt det här eländet. Vi behöver ett nytt parti, en ny fredsrörelse och nya debattforum som vågar lyssna på argument från de olika parterna.

Ett anti-krigsparti

Vi måste bilda ett nytt politiskt parti. Alla våra nuvarande partier propagerar för upprustning och en militär lösning på stormakternas geopolitiska intressekonflikter. Ett nytt politiskt parti som tar ställning mot militarism skulle inte kunna ändra något i den svenska utrikespolitiken, det skulle ha för få anhängare, men det skulle göra det möjligt för oss som är motståndare till den nuvarande krigsromantiken att utnyttja vår rösträtt. Antingen får vi avstå från att rösta eller så bildar vi ett nytt anti-krigsparti.

Vi befinner oss i ett läge som påminner om upptakten till första världskriget. Alla etablerade medier propagerar för krig. Men på den tiden fanns ännu inte några kärnvapen.

Filosofiska klarlägganden

Jag läser ”Filosofiska klarlägganden” av Åsa Wikforss. Boken består av ett urval av hennes kultur och debattartiklar. Hur kan en filosofiprofessor vara så dåligt inläst på de ämnen hon vill debattera?

Hon tror att Putin ”fruktar det skyltfönster för ett bättre alternativ som ett demokratiskt och framgångsrikt Ukraina utgör.” Hon har tydligen aldrig hört talas om att Putin inte kan acceptera att amerikanerna installerar kärnvapenbärande robotar i Ukraina så som de har gjort i Polen och Rumänien. Hon har heller inte hört talas om att Putin inte kan acceptera att NATO tar över deras mycket viktiga flottbas på Krim. Ända sedan George Bush år 2008 förklarade att Ukraina skulle bli en medlem i NATO har Putin protesterat. USA skulle inte heller acceptera att ryssarna placerade ut kärnvapenbärande robotar på Kuba.

Professor Wikforss skriver också om ”den lockelse demokratiska stater i kraft av sina många fördelar utövar på medborgarna i diktaturen. Här handlar det inte enbart om grundläggande fri och rättigheter utan även om hårda, kvantifierbara fakta rörande allt från spädbarnsdödlighet och medellivslängd till välstånd och ekonomisk tillväxt.”

Här kommer några exempel på hårda kvantifierbara fakta: Medellivslängden är högre i Kina och Saudi-Arabien än i USA. Spädbarnsdödligheten är lägre i Ryssland och på Kuba än i USA. Den ekonomiska tillväxten är högre i både Kina och Ryssland än i USA. I Tyskland är den ekonomiska tillväxten negativ.

Professor Wikforss skriver också om ”det öppna samhällets centrala egenskaper – den höga tilliten, tryggheten och den välfungerande debatten.”

Det finns många akademiker, journalister och debattörer som kritiserar USA:s Ukrainapolitik och som aldrig får sina debattartiklar publicerade i de etablerade medierna, varken i USA eller här i Europa. John Mearsheimer till exempel, professor i statskunskap vid University of Chicago, anser att det är USA som avsiktligt har provocerat fram kriget i Ukraina. USA vill försvaga Ryssland både militärt och ekonomiskt. USA för ett proxykrig i Ukraina, säger han, ett krig mot Ryssland med ukrainska soldater.

Jeffrey Sachs, professor vid Columbia University, anser också att det är USA som ligger bakom kriget. Om USA hade låtit Ukraina vara militärpolitiskt neutralt så skulle det inte vara krig i Ukraina idag. USA måste omedelbart sluta skicka vapen till Ukraina och fredsförhandlingar måste påbörjas, säger han. Kriget måste få ett slut; hela världsekonomin är i fara.

Ray McGovern, före detta CIA-analytiker och Douglas Macgregor, före detta överste i amerikanska armen har liknande uppfattningar. Det finns många fler.

Hur kommer det sig att deras synpunkter inte kan diskuteras i de etablerade medierna, inte ens i svenska Public Service-medier som påstår sig ge oberoende, opartisk och mångsidig information? Hur kommer det sig att det enbart är de nykonservativa hökarna i Washington och deras språkrör som får komma till tals?

Man behöver inte hålla med Mearsheimer, Sachs, Macgregor och de andra krigsmotståndarna, men att censurera deras åsikter är olycksbådande; olika åsikter och perspektiv måste kunna ventileras och diskuteras. Har även vi fått statskontrollerade medier?

Vad är Putin är ute efter? Många tror att han är sinnessjuk och att han vill ta över hela Östeuropa, kanske till och med även resten av Europa. Sådana absurda spekulationer kan föras fram i medierna utan problem, men inte uppfattningen att ryssarna har legitima säkerhetspolitiska intressen, precis som vi i Västeuropa.

Hur skulle Putin kunna ta över Europa när han nätt opp kan klamra sig fast i östra Ukraina?

Åsa Wikforss påstår också att ”demokratier startar inte krig med andra demokratier.” Men då glömmer hon alla de demokratiskt valda statschefer som CIA har störtat genom åren genom att militärt stödja antidemokratiska krafter. De har använd sig av proxykrigföring, krig genom ombud, i stället för vanlig konventionell krigföring. Exemplen är flera: Mohammad Mosaddeq i Iran 1953, Jacobo Arbenz i Guatemala 1954, Salvador Allende i Chile 1973. Listan kan tyvärr göras mycket längre. 1986 fälldes USA i Internationella domstolen i Haag för sitt stöd till Contrasgerillan i Nicaragua.

Alla som har åtminstone elementära kunskaper i nutidshistoria känner till det här. Dessa elementära kunskaper är något som Åsa Wikforss uppenbarligen saknar. ”För den som har en svagare kunskapsbakgrund är det svårare att hitta rätt”, skriver hon. Jag oroar mig mer för våra högutbildade professorer. Det måste vara något som fattas i vårt utbildningssystem.