Ett fredsparti

Under 1970-talet började miljöfrågorna diskuteras allt intensivare. Miljöpartiet bildades 1981. Idag hänger Miljöpartiet på gärsgårn men alla partier har blivit medvetna om klimat och miljöfrågornas betydelse. Nu är det en fredsrörelse vi behöver och ett fredsparti. Läget är akut. Miljöfrågorna är meningslösa om jorden förintas i ett kärnvapenkrig.

USA och Storbritannien satsar enorma belopp på att utveckla nya effektivare kärnvapen. Ryssland och Kina vill naturligtvis inte hamna på efterkälken. Avtalen om rustningsbegränsningar har sagts upp. Den offentliga debatten har helt tagits över av militärer och tankesmedjor som finansieras av vapenindustrin. Ryssarna kallar västerländska åsikter för propaganda, och västerländska medier kallar ryssarnas åsikter för desinformation. Ryssarna är rädda för vad Biden och NATO ska hitta på och västvärlden är rädda för Putin. Judarna är rädda för palestinierna och palestinierna är rädda för judarna. Och alla har skäl för sin oro.

Alltfler börjar förstå att vi måste göra någonting åt det här eländet. Vi behöver ett nytt parti, en ny fredsrörelse och nya debattforum som vågar lyssna på argument från de olika parterna.

Ett anti-krigsparti

Vi måste bilda ett nytt politiskt parti. Alla våra nuvarande partier propagerar för upprustning och en militär lösning på stormakternas geopolitiska intressekonflikter. Ett nytt politiskt parti som tar ställning mot militarism skulle inte kunna ändra något i den svenska utrikespolitiken, det skulle ha för få anhängare, men det skulle göra det möjligt för oss som är motståndare till den nuvarande krigsromantiken att utnyttja vår rösträtt. Antingen får vi avstå från att rösta eller så bildar vi ett nytt anti-krigsparti.

Vi befinner oss i ett läge som påminner om upptakten till första världskriget. Alla etablerade medier propagerar för krig. Men på den tiden fanns ännu inte några kärnvapen.

Filosofiska klarlägganden

Jag läser ”Filosofiska klarlägganden” av Åsa Wikforss. Boken består av ett urval av hennes kultur och debattartiklar. Hur kan en filosofiprofessor vara så dåligt inläst på de ämnen hon vill debattera?

Hon tror att Putin ”fruktar det skyltfönster för ett bättre alternativ som ett demokratiskt och framgångsrikt Ukraina utgör.” Hon har tydligen aldrig hört talas om att Putin inte kan acceptera att amerikanerna installerar kärnvapenbärande robotar i Ukraina så som de har gjort i Polen och Rumänien. Hon har heller inte hört talas om att Putin inte kan acceptera att NATO tar över deras mycket viktiga flottbas på Krim. Ända sedan George Bush år 2008 förklarade att Ukraina skulle bli en medlem i NATO har Putin protesterat. USA skulle inte heller acceptera att ryssarna placerade ut kärnvapenbärande robotar på Kuba.

Professor Wikforss skriver också om ”den lockelse demokratiska stater i kraft av sina många fördelar utövar på medborgarna i diktaturen. Här handlar det inte enbart om grundläggande fri och rättigheter utan även om hårda, kvantifierbara fakta rörande allt från spädbarnsdödlighet och medellivslängd till välstånd och ekonomisk tillväxt.”

Här kommer några exempel på hårda kvantifierbara fakta: Medellivslängden är högre i Kina och Saudi-Arabien än i USA. Spädbarnsdödligheten är lägre i Ryssland och på Kuba än i USA. Den ekonomiska tillväxten är högre i både Kina och Ryssland än i USA. I Tyskland är den ekonomiska tillväxten negativ.

Professor Wikforss skriver också om ”det öppna samhällets centrala egenskaper – den höga tilliten, tryggheten och den välfungerande debatten.”

Det finns många akademiker, journalister och debattörer som kritiserar USA:s Ukrainapolitik och som aldrig får sina debattartiklar publicerade i de etablerade medierna, varken i USA eller här i Europa. John Mearsheimer till exempel, professor i statskunskap vid University of Chicago, anser att det är USA som avsiktligt har provocerat fram kriget i Ukraina. USA vill försvaga Ryssland både militärt och ekonomiskt. USA för ett proxykrig i Ukraina, säger han, ett krig mot Ryssland med ukrainska soldater.

Jeffrey Sachs, professor vid Columbia University, anser också att det är USA som ligger bakom kriget. Om USA hade låtit Ukraina vara militärpolitiskt neutralt så skulle det inte vara krig i Ukraina idag. USA måste omedelbart sluta skicka vapen till Ukraina och fredsförhandlingar måste påbörjas, säger han. Kriget måste få ett slut; hela världsekonomin är i fara.

Ray McGovern, före detta CIA-analytiker och Douglas Macgregor, före detta överste i amerikanska armen har liknande uppfattningar. Det finns många fler.

Hur kommer det sig att deras synpunkter inte kan diskuteras i de etablerade medierna, inte ens i svenska Public Service-medier som påstår sig ge oberoende, opartisk och mångsidig information? Hur kommer det sig att det enbart är de nykonservativa hökarna i Washington och deras språkrör som får komma till tals?

Man behöver inte hålla med Mearsheimer, Sachs, Macgregor och de andra krigsmotståndarna, men att censurera deras åsikter är olycksbådande; olika åsikter och perspektiv måste kunna ventileras och diskuteras. Har även vi fått statskontrollerade medier?

Vad är Putin är ute efter? Många tror att han är sinnessjuk och att han vill ta över hela Östeuropa, kanske till och med även resten av Europa. Sådana absurda spekulationer kan föras fram i medierna utan problem, men inte uppfattningen att ryssarna har legitima säkerhetspolitiska intressen, precis som vi i Västeuropa.

Hur skulle Putin kunna ta över Europa när han nätt opp kan klamra sig fast i östra Ukraina?

Åsa Wikforss påstår också att ”demokratier startar inte krig med andra demokratier.” Men då glömmer hon alla de demokratiskt valda statschefer som CIA har störtat genom åren genom att militärt stödja antidemokratiska krafter. De har använd sig av proxykrigföring, krig genom ombud, i stället för vanlig konventionell krigföring. Exemplen är flera: Mohammad Mosaddeq i Iran 1953, Jacobo Arbenz i Guatemala 1954, Salvador Allende i Chile 1973. Listan kan tyvärr göras mycket längre. 1986 fälldes USA i Internationella domstolen i Haag för sitt stöd till Contrasgerillan i Nicaragua.

Alla som har åtminstone elementära kunskaper i nutidshistoria känner till det här. Dessa elementära kunskaper är något som Åsa Wikforss uppenbarligen saknar. ”För den som har en svagare kunskapsbakgrund är det svårare att hitta rätt”, skriver hon. Jag oroar mig mer för våra högutbildade professorer. Det måste vara något som fattas i vårt utbildningssystem.

Anfall är bästa försvar

Världens försvarsutgifter överstiger mer än 2000 miljarder dollar årligen. Men det räcker inte, nu är det en omfattande militär upprustning som har högsta prioritet. Hela världen rustar upp. USA och England storsatsar på att utveckla nya kärnvapen. Ryssland och Kina vill naturligtvis inte hamna på efterkälken. Tyskland har beslutat att satsa 100 miljarder euro utöver den tidigare försvarsbudgeten. Alla känner sig hotade, alla har legitima säkerhetspolitiska intressen. Situationen börjar påminna om kapprustningen inför första världskriget. Kampen mot klimatförändringarna är nedprioriterad.

Nästa år kommer Sverige att spendera 119 miljarder kronor på försvaret. Det är en ökning med 27 miljarder. Alla partier i riksdagen är överens i den här frågan. Vi behöver också 700 miljoner för att betala medlemsavgiften till NATO.

I de etablerade medierna är det nuförtiden enbart militärer och deras medhjälpare som få lägga fram sina synpunkter. Journalister och politiker lyssnar och nickar bekymrat. Nu är det allvar; nu måste vi stå enade. Nu är det inte lämpligt att ifrågasätta och problematisera. Diplomati och förhandlingar är inte att tänka på.

Det här är galenskap. Vi måste skapa en världsomspännande fredsrörelse som börjar kämpa för nedrustning. Vi behöver nya avtal som begränsar antalet kärnvapen. Det här är i dagsläget viktigare än kampen mot klimatförändringarna. Om vi inte lyckas har vi snart ingen planet kvar att försöka rädda.

Slutet på historien

Putin måste inse att spelet är förlorat; han har hela världen emot sig. Ukraina kommer förr eller senare att bli en medlem av NATO. NATO kommer att ta över deras flottbas på Krim, de kommer att bygga militärbaser längs gränsen och installera kärnvapenbärande robotar så som de har gjort i Polen och Rumänien. Han är chanslös och kommer att dömas för sina krigsbrott.

Demokrati kommer att införas i Ryssland; de ryska folken kommer att få rösta i fria demokratiska val och den statliga kontrollen av medierna kommer att upphöra. Förmodligen kommer flera av regionerna att välja självständighet; de kommer att träda ut ur den ryska federationen.

I ett fritt och demokratiskt land kan olika åsikter ventileras; det är inte bara ett perspektiv som blir allenarådande. Västvärlden kommer att kunna undervisa de ryska journalisterna och redaktörerna hur fria och oberoende medier fungerar.

De etablerade medierna

I USA finns det flera seriösa akademiker, journalister och debattörer som kritiserar USA:s Ukrainapolitik, John Mearsheimer till exempel, professor i statskunskap vid University of Chicago, anser att det är USA som avsiktligt har provocerat fram kriget i Ukraina. USA vill försvaga Ryssland både militärt och ekonomiskt. USA för ett proxykrig i Ukraina, säger han, ett krig mot Ryssland med Ukrainska soldater.

Jeffrey Sachs, professor vid Columbia University, anser också att det är USA som ligger bakom kriget. USA måste omedelbart sluta skicka vapen till Ukraina och fredsförhandlingar måste påbörjas, säger han. Kriget måste få ett slut; hela världsekonomin är i fara.

Ray McGovern, före detta CIA-analytiker och Douglas Macgregor, före detta överste i amerikanska armen har liknande uppfattningar. Det finns många fler. Deras synpunkter diskuteras inte alls i de etablerade medierna, inte ens i svenska public service medier som påstår sig ge oberoende, opartisk och mångsidig information. Hur kommer det sig att det enbart är hökarna i Washington och deras underlydande som får komma till tals?

Man behöver inte hålla med Mearsheimer, Sachs, Macgregor och de andra krigsmotståndarna, men att censurera deras åsikter är olycksbådande; olika åsikter och perspektiv måste kunna ventileras och diskuteras i ett fritt och öppet samhälle.

Vad är Putin är ute efter? Många tror att han är sinnessjuk, att han vill återupprätta Sovjetunionen och att han vill ta över hela Östeuropa, kanske till och med även resten av Europa. Sådana absurda spekulationer kan föras fram i medierna utan problem, men inte uppfattningen att Ryssarna har legitima säkerhetspolitiska intressen, precis som vi i Västeuropa. Ryssland har flera gånger genom historien blivit anfallna västerifrån med fasansfulla konsekvenser.

Jag har aldrig gillat Putin, han är en högernationalist, men jag kan förstå hans oro över NATO:s expansion i Östeuropa. Sedan 2008 har han klargjort att Ryssland inte accepterar att även Ukraina blir en medlem i NATO. Ryssarna vill inte ha några amerikanska kärnvapenbärande robotar installerade nära viktiga mål i Ryssland och de vill inte att NATO tar över deras flottbas på Krim. De känner sig omringade och hotade av NATO:s omfattande militära upprustning längs sina gränser.

USA skulle inte heller acceptera att Ryssland placerade ut kärnvapenbärande medeldistansrobotar på Kuba för att stärka Kubas försvarspolitiska intressen. USA skulle inte acceptera Kubas rätt att bestämma över sin egen försvarspolitik.

Det är alltså inte bara antivaxxare, högerextremister och rasister som blir utestängda från de etablerade medierna, även seriösa debattörer blir censurerade. Därför är det nuförtiden nödvändigt att söka sig ut på internet för att få reda på vad som händer i världen. Vi är många som inte längre litar på de etablerade medierna. Deras rapportering är alltför ensidig.

Gilla läget

Oppositionen borde sluta klaga på regeringen, oavsett vilka som för tillfället har makten. Det gör ingen skillnad om det röd-gröna eller det blå-bruna blocket styr, politiken blir ändå densamma. Det är bara detaljer som skiljer dem åt. Alla partier vill förbättra skolan, äldreomsorgen och integrationen av invandrare, alla vill göra något åt klimatförändringen, gängkriminaliteten och hotet från Ryssland. Alla vill satsa mer pengar på det militära försvaret...

Jag har slutat rösta. Jag röstar inte i Melodifestivalen heller.

Jag är inte ensam om den här inställningen. I förra riksdagsvalet var vi 1,2 miljoner röstberättigade svenskar som struntade i att rösta. Soffliggarpartiet är det fjärde största partiet i Sverige.

Ute i den stora världen är det ännu fler som inte bryr sig om att rösta. I det amerikanska presidentvalet 2020 var det 74 miljoner som röstade på Trump och 81 miljoner som röstade på Biden. 79 miljoner struntade i att rösta.

I den andra valomgången, i det senaste franska presidentvalet, var det 18,8 miljoner som röstade på Macron, 13,3 miljoner som röstade på Marine LePen och 13, 6 miljoner som struntade i att rösta. 2,2 miljoner röstade blankt.

När Italienarna gick till val förra året så var det 7,3 miljoner som röstade på Giorgia Meloni. 16,6 miljoner brydde sig inte om att rösta.

Många tycker att partipolitik är viktigt, men en stor heterogen grupp skiter fullständigt i om vem som blir statsminister, president eller premiärminister. Vi bryr oss inte heller om mediernas politiska analyser.