Naturligtvis är det bra om ett land inte har för stora offentliga utgifter men minskade utgifter borde inte vara det viktigaste målet för en regering eller för våra kommun och landstingspampar. Genom att spara in på vård och omsorg, till exempel, får vi förvisso lägre kostnader och kan sänka skatterna, men det är många gamla och sjuka som blir lidande av en sådan politik. Dessutom blir de som arbetar i vården utslitna och utbrända.
Om man skär ner på underhållet av järnvägarna så får vi kanske en bättre balans i budgeten men allt tröstlöst väntande på försenade tåg syns ju inte i en budget. Budgeten är i balans men tågen krånglar och går inte i tid.
Ekonomer brukar framhålla Indien som ett ekonomiskt under. Tvåhundrafemtio miljoner Indier har nuförtiden en lika hög levnadsstandard som vi i Västeuropa. Men barnadödligheten är högre i Indien än i Sri Lanka och Bangladesh. Det beror på att rika Indier inte vill betala skatt och bekosta sjukvård för fattiga människor. Dessutom är hundratals miljoner människor undernärda och därför mer mottagliga för sjukdomar. Ekonomin är lysande och budgeten är i balans, men barnen dör.
Naturligtvis är det viktigt även för privatpersoner och storföretag att ha en god ekonomi och koll på inkomster och utgifter, men det borde vara viktigare att fråga sig hur man tjänar sina pengar. Man kan bli rik på knarkhandel eller utnyttjande av fattiga människor och barnarbetare. Man kan bli rik på att muta korrumperade diktatorer för att få lukrativa kontrakt och oljekoncessioner och man kan bli rik på miljöfarlig verksamhet. Att vara rik är inte alltid något beundransvärtsvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar